Ett sms, ett telefonsamtal, en bön

Jag lägger på efter ett långt telefonsamtal och jag ler stort. En av ungdomarna jag känner ringde för en stund sen och ville prata. Hon bubblade på och pratade utan att jag knappt behövde säga något. Hon hade så mycket att berätta! Flera gånger skrattade jag för mig själv och tackade Gud. Den här tjejen var så glad, hon var motiverad, ville kämpa och berättade om sina drömmar och mål.

För några veckor satt jag och höll om samma tjej då tårarna rann ner för hennes kinder. Hela livet var hopplöst och hon kunde inte förstå hur hon skulle orka. Jag tröstade, bad och kramade om henne. Jag sa att det skulle bli bättre och att det skulle lösa sig. Jag bad till Gud att det skulle bli sant.

Det vände någonstans. Jag vet inte riktigt när eller hur. Men oj vad jag tackade Gud. Visst det kunde vart en slump, men det tror inte jag. Allt var inte bra, allt hade inte löst sig, men hon var positiv. Hon ville kämpa för att det skulle lösa sig.

När jag sa att jag hade bett för henne så tackade hon. Jag vet inte om hon tror på Gud eller inte. Men hon tackade.

Jag satt framför TV:n och kollade på något dåligt program när jag fick ett sms:

Kan du be för mitt svenskatal jag har imorgon?

Jag tog upp mobilen och svarade:

Det klart att jag ska be för dig. Lycka till!

Några dagar senare möter jag den här tjejen i kyrkan. Hon kommer fram och ger mig en kram. Jag frågade hur det hade gått. Hon skrattade lite, det hade inte gått så bra. Men så sa hon: Det gör inte så mycket. Tack för att du bad för mig, det kändes bra.

Jag ska precis gå och lägga mig när min syster ringer. Hon vill att jag ska be för henne och det hon ska göra morgonen efter. Vi pratar en stund och när vi lägger på så ber jag till Gud.

Det var en sen kväll när jag skypade med en kompis. Plötsligt får jag ett medd på chatten på Facebook. Det är en av mina gamla konfirmander som skriver. Han vill att jag ska be för honom. Vi skriver till varandra och det blir en fin konversation om Jesus kärlek. Han vill få mer av Jesus kärlek i sitt liv.

Min kompis ringer när jag är på väg hem en kväll. Hon undrar om jag kan följa med henne till sjukhuset. Hon ska dit med sina barn och behöver lite hjälp. Jag hoppar av spårvagnen och tar nästa tillbaka in mot stan igen. Innan vi lägger på så ber hon mig att be för allt. Jag möter henne inne i entrén och ger henne en kram. Vi blir kvar i några timmar. Jag sitter bredvid henne och ber tyst för mig själv hela tiden. Hon kollar på mig och ler. Hon vet att jag ber.

Framme vid tavlan så maler läraren på. Jag hör knappt vad han säger. Ögonlocken känns tunga och jag håller på att somna. Jag ser att min telefon lyser upp och jag har fått ett sms. Det är från en av ungdomarna jag känner. Hon berättar att hon har fått vittna om Jesus på sitt jobb. Hon är så glad och ville bara berätta det. Plötsligt känner jag mig lite piggare och skickar en stor smileys tillbaka!

Tentaångesten är över mig och jag gäspar stort. Jag har suttit och pluggat i alldeles för många timmar och jag är näst intill gråtfärdig. Det känns som att detta kommer gå åt skogen. Jag tar upp min mobil och skickar iväg ett sms till en kompis: Be för mig. Tentan känns skit. Efter någon minut får jag tillbaka ett uppmuntrande sms och att hon ska be för mig. Dessutom skickar hon med ett bibelord. Jag läser det och det påminner mig om att Jesus är med mig och att han älskar mig. Jag ler och fortsätter plugga i några timmar till.

Vi behöver varandra och vi behöver Jesus. Jesus vill att vi ska be för varandra att vi ska bry oss om varandra. Jag är så glad att jag har så fina vänner som vill be för mig. Vänner som kan dela min gråt och vänner som tackar Gud när jag mår bra. Det känns så tryggt och bra att veta att jag kan skicka iväg ett sms och veta att det är någon som ber för mig. Jag blir så glad när jag får ringa och prata med en vän bara för att berätta något som har hänt. Vare sig det är jobbigt eller bra.

Det behöver inte vara så svårt att be för andra eller be om förbön. Ett litet sms räcker. För Jesus är intresserad av allt i ditt liv. Allt från den djupaste ångesten till att du har ont i lilltån. Han vill ta del av de bästa dagarna i ditt liv och även de tillfällen då du bara småler. Så prata med honom, men våga också be om att någon ska be för dig. Det finns inget bättre att få dela sin tro med sina vänner.

Något ytterst märkligt

Igår hände något ytterst märkligt.

Jag skulle åka tåg till Värnamo för att hälsa på en kompis. Jag var i god tid på centralen och satte mig ner för att läsa en bok. När det var 10 min kvar innan tåget skulle gå gick jag bort till tåget och hittade en plats. Det var nästan tomt på tåget, men det var bara skönt. Jag fortsatte läsa boken och tåget rullade iväg. Efter kanske 5 min saktade tåget in och stannade. Det hördes en röst i högtalarna som sade att vi väntade på ett mötande tåg och att allt var enligt tidplanen. Resan fortsatte och när jag steg av tåget i Värnamo kollade jag på klockan. Tåget var i tid.

Min dag i Värnamo var otroligt bra. Jag fick spendera en dag tillsammans med en av mina vänner. En dag som alla andra och den gick fort. När det blev kväll satte jag mig på tåget igen. Jag tog upp min dator och började fixa lite saker. Jag ringde lite telefonsamtal de sträckor det var täckning och de där två timmarna gick förvånansvärt snabbt.

Framme i Göteborg igen så kom jag på det där märkliga. Det var liksom en liten konstig känsla. När jag gick över Drottningtorget bort mot spårvagnarna så kände jag en stor tacksamhet. Varför det kan man ju tänka. Har det hänt något speciellt alls under den här dagen. Ja, men en risk att låta sarkastisk så var jag tacksam över att tågresorna hade fungerat så otroligt bra. Var och varannan dag när jag går in på Facebook är det någon som klagar över hur dåligt SJ fungerar. Jag håller i och för sig med i det allra flesta fall och det är en hög igenkänningsfaktor. Men den här dagen hände det där märkliga men ändå så sköna att alla tåg var i tid, det var inga tekniska problem och inga hinder på vägen.

Är det inte lite konstigt hur mycket tid vi lägger på att klaga på saker och ting. Jag kan göra det i alla fall. Jag vill aldrig bli bitter och då tror jag att man måste börja fokusera på det positiva och vara tacksam över det man har.

Bara en liten tanke en morgon som denna. Idag finns det massa hinder som jag måste över och problem som jag behöver lösa. Men jag tänker se den här dagen så här istället. Jag ska till skolan och är sjukt tacksam över att det tar ca 1 min att gå dit, för då hinner jag dricka upp mitt morgonkaffe i lugn och ro. Där så har jag en gruppredovisning på ett projekt och när det är inlämnat har sommarlovet 2012 börjat! Jag är sådär löjligt glad över att jag fortfarande går i skolan och faktiskt har sommarlov :) Senare idag ska jag till läxhjälpen och umgås med många fantastiska ungdomar. Att de är fantastiska är inte ens en överdrift, utan jag ser verkligen fram emot att få gå dit och hjälpa dom med läxor och snacka lite. Antagligen kommer den här dagen avslutas med ett träningspass. Det kanske kommer bli höjdpunkten på dagen eller kanske snarare det som kommer efteråt, en skön dusch och så kommer jag att få sova gott efter en bra dag där jag har försökt att se saker från det positiva.

Kommer jag lyckas, ja kanske, om jag vill.

Vad ska du göra idag? :)

En bortglömd aftonbön

För någon vecka sen passade jag mina syskonbarn. Vi hade sett en film och ätit popcorn. Trots sömniga ögon lyckades vi borsta tänderna och byta om till pyjamas. Sen satte vi oss i sängen och läste en godnattsaga. Jag stoppades om dom och sa godnatt. När jag sedan sjönk ner i soffan i vardagsrummet så insåg jag hur trött jag var. Jag kollade på mina matteböcker som låg på bordet bredvid, suckade, sjönk ner lite djupare och tog upp mobilen istället. Jag läste lite förstrött på Facebook när jag plötsligt hör små trippande fötter. Ånej tänkte jag. De ska ju ligga i sina sängar och sova.

- Johanna, vi glömde ju be aftonbön!

- Ja det har vi ju, sa jag och vi gick tillbaka in i sovrummet.

Vi satt på sängen och jag hade ingen aning om vad de brukade be innan de somnar. Men två små händer knäpptes och de började be...

Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är.

Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer.

Lyckan kommer, lyckan går. Du förbliver Fader vår.

Amen

Sen kröp de ner i sina sängar igen och somnade. Jag gav de en kram och gick tillbaka till soffan med ett leende på läpparna. Ibland är de så gött att det finns barn som påminner oss om vad som är viktigt när vi glömmer bort det :)

Comeback och Sveriges nya superkändis

Hej igen!

Nu är jag tillbaka :) Jag har haft ett uppehåll för jag visste inte om jag skulle lägga ner den här bloggen eller inte. Men nu har jag bestämt mig för att jag ska fortsätta skriva.

Igår satte jag mig framför TV:n och kollade på Prinsessan Estelles dop. Jag gillar vår kungafamilj. De är så fina och det är något speciellt ändå med prinsar och prinsessor. Jag blir glad när jag ser dom. Förutom att det var väldigt vackert och att Estelle var supersöt så var det en annan sak jag fastnade för. Nämligen att kommentatorerna och prästen pointerade att detta inte bara var en namngivningscermoni utan att detta hade med en tro på Gud att göra. Att det är en befrielse från mörkrets makter och ett löfte om ett evigt liv tillsammans med Gud själv. Att detta var något som Jesus ville och att det är en trygghet att det är han som ytterst har ansvaret. Jag tycker det var fint att prästen sa att det klart att man förälder vill ge sitt barn det som man tror är bäst för dom, oavsett om det handlar om bordsskick eller dop. Jag tror att hon behöver en trygghet, en hjälpande hand, en vägledare och en bästa vän som aldrig sviker henne. Hon som är och kommer att fortsätta vara Sveriges stora superkändis.

När jag ser den här lilla tjejen och tänker på att hela världen kan se den här bilden och det som visades på TV:n igår så väcks en lite märklig känsla i mig. Den här lilla bebisen är och kommer att vara överbevakad hela sitt liv. Alla kommer kunna se vad hon gör och säger. Hon blir vare sig hon vill eller inte en representant för Sverige. Hon kommer växa upp på ett slott med lyx som en prinsessa kanske bör göra.

Jag ber att hon ska få busa med sin moster Madeleine i fred och att hon ska få läsa godnattsagor med morbror Carl Philip utan att någon stör. Jag ber att hon ska få krypa upp i morfars knä och höra på hans berättelser. Jag ber att hon ska få fostras, älskas och leva med sina föräldrar i en trygg miljö där hon kan få vara helt och hållet sig själv. Jag ber att svenska folket, resten av världen och jag själv ska kunna älska henne med respekt och vara en del i att ge henne det livet som hon behöver. Till sist ber jag att Jesus ska hålla henne nära sitt hjärta och aldrig släppa taget om henne. Att han ska leda henne genom livet och att hennes tro ska bli starkare och starkare för varje dag. Jag ber att hon ska få leva med den tryggheten att det är varken hon eller hennes föräldrar som har yttersta ansvaret utan det är Jesus.

Bilderna är hämtade från Kungahusets hemsida: www.kungahuset.se

Smörgåsbordskristen

För några dagar sen hade jag en väldigt trevlig kväll med två av mina vänner hemma hos mig. De skulle få se min nya lägenhet och vi satt och snackade. Ni vet så där avslappnat så man inte behöver göra sig till. Vissa stunder vet jag inte ens om vi sa något utan alla satt och pysslade med sina saker. En byggde ett korthus, en lyssnade igenom spotiylistor och den tredje kollade saker på mobilen. Vi var inte osociala, utan vi trivdes bara i varandras sällskap. Ibland började en diskussion som ofta avslutades i skratt. Det kanske kan vara de bästa kvällarna. De spontana och oplanerade. De som bara blir bra bara för att man tycker om varandra.

Lite senare tog en av dom upp min bibel och började bläddra lite förstrött. Sen frågade han mig:

- Tror du på hela bibeln?

- Ja, det gör jag, svarade jag.

- Men vadå tror du att jorden skapades på 7 dagar?

- Nej, jag tror på evolutionen, men ordet som används som dag här kan också betyda period på hebreiska. Sen kan Gud ha skapat jorden på 7 dagar.

- Ah okej, men tror du...

Så fortsatte det, fråga efter fråga. Jag tyckte aldrig det var jobbigt mest intressant. Jag trodde att han ville att jag skulle bli tveksam på min tro. Ni vet ifrågasätta så mycket att jag till slut inte skulle få det hela och gå ihop. Jag vet inte hur bra mina svar var egentligen. När han till sist frågade om jag trodde att Abraham blev typ 600 år så visste jag inte vad jag skulle svara. Trodde jag det? Först tänkte jag, spelade det någon roll. Vi började diskutera det och jag tror att jag till slut sa att jag kanske inte trodde det. Då utbrast han lite argt:

- Asså antingen får du ju tro på hela bibeln eller inget alls! Du kan ju inte vara såndär smörgårdsbordskristen som väljer vad hon ska tro på.

Jag skrattade till och sa att jag tror på hela bibeln. Sen fortsatte han att bläddra och läsa. Jag satt där och var lite förundrad. Det som jag trodde var en utfrågning för att jag skulle bli osäker på min tro slutade i att en av mina vänner ställer mig mot väggen och uppmanar mig om att stå fast vid Guds ord och min tro. Det får mig att tänka att det måste ju vara mer intressant för våra vänner att vi är säkra på vår tro och står fast vid den än att vi bortförklarar det. Vem vill ha en tro som inte förändrar livet någonting, som inte håller och som inte är värd att leva efter?

"Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härighetens Fader, ska ge er vishetens och uppenbarelsens Ande, så att ni får rätt kunskap om honom. Jag ber att era hjärtan ska upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam."

Ef 1:17-19

"Ty av nåd är vi frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen ska berömma sig. Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi ska vandra i dem."

Ef 2:8-10

Vart jag mig i världen vänder

Vart jag mig i världen vänder
står jag här med tomma händer.
Längtar efter något som kan rädda mig.

Ibland känns den texten så skrämmande verklig. Vissa dagar känns det som man står där helt tomhänt och all kraft bara rinner av en. Man har ingen ork eller motivation att försöka fortsätta kämpa. Allt går emot en och man längtar efter något som kan rädda en.

Det är dom dagarna jag försöker lita på dessa rader :)

Vart jag mig i världen står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer lyckan går, du förbliver Fader vår.

Sååå värt!

Gud är så god! Han överraskar mig gång på gång. Jag lär mig aldrig att helt slappna av i hans famn och lita på att han har koll. Varför ska det vara så svårt?

Nu sitter jag här på golvet i min nya lägenhet. Det är alldeles tyst och tomt. Det är bara jag här. Mitt hjärta bankar hårt och jag kan inte sluta le :) Detta är min lägenhet, min egna! I flera veckor har det varit massa ouppklarade saker. Men nu är allt löst.

Förra veckan pratade jag med en god vän och vi båda hade saker som vi inte fattade hur det skulle lösas. Omöjligt för oss. Vi skickade sms och uppmuntrade varandra till att lita på Guds ord där det står att allt är möjligt för Gud. Vi bad för varandra att vi skulle våga lita på Jesus. Vi insåg att vi är helt beroende av honom!

I sista stund har det löst sig för mig. Det kunde inte ha gått en dag längre. Och nu sitter jag här och ler! Jag är så fylld av tacksamhet till Jesus och jag ber att detta ska få bli ett hem överfyllt med Jesus kärlek för mig och för andra! Jag ber att Gud ska skicka en skyddsängel som får beskydda mitt hem :) Jag ber också att Jesus ska välsigna min vän så att det även löser sig för henne.

Jag sitter i en tom lägenhet. Men den är inte så tom längre. På fönsterbrädan står en liten ängel och ett Jesuskors. Kanske fånigt, kanske klyschigt, men så himla fint och bra ;)


Jag ska försöka att lita mer på Jesus, det är svårt men det är sååå värt det!